Birkarlar och vikingar

Innehåll

	Hur vikingalegenden uppstod
	Vikingar som kulturbärare
	Fornnordisk lyrik och Kalevala
	Yrke - viking
	Handel i österled

Hur vikingalegenden uppstod

Jan Guillou redovisar hur vikingalegenden uppstod som  romantiska påhitt på 1800-talet. När Sverige i sitt antagligen sista krig med Ryssland, förlorade hela Finland år 1809, gällde det, med diktarens ord att "inom Sveriges gränser vinna Finland åter". Det betyder hitta på uppmorskande historier om vårt ståtliga folk och historia, ett gammalt trick i kristider. Vid tiden för Sveriges förlust av Finland fanns ingen "vikingatid" i vår historieskrivning. Den period som avses var bara yngre järnåldern. Och ordet "viking" var knappast känt och hade bara använts i poesi en gång av Erik Gustaf Geijer, som i en niddikt om Lord Nelson hade beskrivit denne som "viking". Ordet betydde nämligen skurk, sjörövare, niding, rövare. 

Men de revanschistiska intellektuella slöt sig år 1811 samman i en förening för dyrkan av det storståtliga förflutna som kallades Götiska förbundet. Och i föreningens första tidskriftsnummer skrev Geijer nu en dikt som skulle bli mycket berömd. Den heter "Vikingen" och framställer en fornnordisk hjältetyp ungefär som vi föreställer oss den i dag. Esaias Tegnér blev också götisist och skrev omsider "Fritjofs saga" som än i dag plågar svenska skolbarn. Konstnärer kallades in under fanorna och började måla bilder av dessa "vikingar", ty nu förändrade man ordets innebörd till att betyda hjälte, stor kämpe och så vidare. 

I konstnärernas fantasi uppstod dessa "vikingars" utseende och snart var legendskapandet en hel industri.

Vid senare delen av 1800-talet kom man på att slutet av yngre järnåldern var en så viktig period att den måste ha ett eget namn – vikingatiden.

Vikingar som kulturbärare

Man har ibland i rosande syfte talat om birkarlarna och deras föregångare som andliga släktingar till de nordiska vikingarna. Vikingarnas beröring med nordkalottens folk inskränkte sig till att norska ’ländermän’ vid Halogalandskusten utkrävde "skatt" av samerna och därvid även gjorde plundringståg till dessas land. Det talas även om att en och annan gjorde färder till Bjarmaland och där plundrade och brandskattade handelsmän och befolkningen. Vikingarnas makt utsträckte sig aldrig till Bottenhavet.

Vikingens bedrifter, sådana som de framställs i urkunderna, bestod i härfärder, härjningar, plundringar och systematiskt brännande av den fredliga befolkningens gårdar, vilket allt sedan glorifierades av i samma rövartåg deltagande skalder. Man kan beteckna de som den tidens stråtrövare, vilkas yrke var endast nedrivande och kulturfientligt i ordets sanna betydelse. Somrarna låg de i ledung, härjande och skövlande och om vintrarna njöt de av sitt rövargods och "lekte kämpalekar", medan den omgivande befolkningen fick sörja för deras underhåll. Fornnordisk lyrik är med stolthet berättade lovsånger om vikingarnas grymheter, som hade inga gränser. Enligt Adam av Bremen var en av vikingafärdernas ändamål att röva människor och sedan sälja dem som slavar.

Från kulturell synpunkt finns det ingenting som kan motivera senare tiders glorifierande och romantiserande av vikingarnas stråtrövartåg. Man kan med fog säga att vikingatågen blev för Västeuropa en olycka som kom att fördröja medeltidens hela utveckling. (Jan Guillou om vikingar och svenskar)

Birkarlarna och deras företrädare hade däremot den fredliga handelsverksamheten till mål. De styrde sina lappfärder till nordkalotten, därifrån skogarnas och flodernas rikedomar förmedlades neråt landet och till länderna i söder. Till folket i lappmarkerna medförde de nödvändighetsvaror och livsmedel, mot vilka de tillbytte sig pälsverk, fisk m m, som kom alla till nytta och befrämjade utvecklingen i ödebygderna. Genom de öppnades förbindelsen mot yttre världen. Det gav möjligheter till uppbyggnadsverksamheter i motsats till vikingarnas härfärder.

 

Fornnordisk lyrik och Kalevala

Framställningar ovan av vikingens mentalitet kan jämföras med forntidssägner i Kalevala. Givetvis är varken Kalevala eller de nordiska hjältesagorna några säkra historiska källor, men de ger dock en bild av folklynnet och företagarverksamheten under forntida dagar. 

Kalevalahjältarna glorifieras ej för blodiga härtåg och rövarbragder, som knappast förekommer i skildringarna. Snarare föraktas jakten efter guld och silver. Modet, som icke saknas här, har en helt annan inriktning än den råa styrkans. För Väinämöinen utgör sången till naturens lov, till hemlivets helgd och välståndets förkovran jämte det mänskliga uppbyggnadsarbetet kärnan i runorna. Hjältarnas kamp utkämpas ej med svärd och spjut, även om dessa vapen ingick i utrustningen, utan med kväden och visdomsord samt ädel tävlan i skog och mark. Hänförande bloddrypande skildringar om stråtrövartåg efter andras guld och rikedomar har ej någon framstående plats i Kalevala-eposet men desto mer Väinämöinens hyllningssånger till dem, som odlat, plöjt och röjt i Karelens nejder och Pohjolas mörka bygder. Uppstår det strider, gäller det endast kamp om odlingar och fiskevatten. Endast den veke Lemminkäinen far till Pohjola i krigiskt syfte, men detta gör han inte av snikenhet för guld och rikedomar, som han föraktar, utan för att hämnas på sin hustru Kyllikki, som svikit sin ed. Därför vill också Lemminkäinen bryta sin ed att ej draga ut i strider. När Väinämöinen för undantags skull tillgriper svärdet, är det endast för att återerövra solen och månen för ett lyckliggörande av Kalevalas och Pohjolas folk.

När "vaka vanha Väinämöinen" avträder från scenen, lämnar han till sitt folk och dess ungdom inga minnen av blodiga krigarbragder utan som käraste gåva och effektivaste vapen sin sång och sin kantele med orden:

Soiton Suomelle sorean,     Han har lämnat kvar sin kannel,

kansalle ilon ikuisen,          klangrikt strängaspel åt Suomi,

laulut suuret lapsillensa.     åt sitt folk ovansklig fägnad,

                                            åt sin ätt en skatt av sånger.

 

 

Yrke - viking

Formen rus – en stavelse som i finskan ingår både i Ruotsi (Sverige) och ryssä (ryss) – är ett socialt, alltså funktionellt och näringsbaserat namn som uttrycker marin kultur och ingalunda en nationell term. Termen kurländare, kuroner måste man också förstå på samma sätt. Detta gäller även ordet viking, fast ingen storman ville nämnas som viking! Ordet betydde nämligen skurk, sjörövare, niding, rövare. Det var måhända så att ruserna och kuronerna utgjorde samhällets aristokrati, köpmän och krigare, som inte nödvändigtvis behöver tala samma språk som trälarna? Birkarlar är ett yrkeskår, men kvenerna är ett folk.

 

Handel i österled

Allt tyder på att det var finsk-ugriska folkstammar, vilka redan långt före vikingatiden befolkade områdena från Estland och Litauen över Ladogaområdet och norra Ryssland samt längs Volga och dess bifloder samt övre Dnjeprområdet, som förmedlade handelsförbindelserna med Kaspiska havets och Svarta havets stränder. I den svenska historieskrivningen har man tillskrivit vikingarna ej blott uppgiften av varuförmedlingen utan även det ryska rikets grundläggning. Huvudkällan för denna uppfattning är Nestorskrönikan från 1100-talet, vars huvudsyfte var att påvisa slavernas första kristnande. Krönikans framställningar av de händelser, som hänför tiden 800-900-talen, är huvudsakligen byggda på folktraditionella uppgifter av mindre tillförlitlighetsgrad som att Ruriks son Igor tågade mot grekerna "med tiotusen skepp". De enda som än idag håller fast i myten om svenska vikingar som grundlade Ryssland, går att finna i en begränsad krets i samma kulturkrets. Att varjagerna deltagit i de ryska striderna är däremot rätt så klart.

Snarare är de svenska vikingarna ryssar, som t ex i Vetenskapsradion (001007) föreslogs från akademiskt håll i Uppsala. Det är nämligen sannolikt att Novgorod är det mytiska Holmgård. Det finns gott om fornfynd i Novgorod, som visar typiska "vikinga"-drag och dessa fynd är till antal fler och äldre än de svenska, vilket klart tyder på att vikingarnas urhem låg öster om Östersjön. 

Det finns emellertid inga belägg på att vikingarna i österled förmedlat handeln från och till de nordliga trakterna. Varjagerna, dessa avlönade yrkeskrigare, hade inte något att göra med handel. De fornfynd österifrån, som vi finner i den svenska jorden, är blott krigsbyten och rövargods.

Karelernas handelsvälde utvecklades under 800-1100-talen parallellt med efterfrågan på pälsverk från fångstmarkerna (erämaat) till Medelhavsländerna och Västeuropa. Det finska älvnätet och sjösystemen var särskilt lämpade för erä-männens framträngande mot Bottenhavets kuster, varifrån nya vattenvägar öppnades. Bottenhavet, Kvenhavet, hade enligt forntidens sätt att se goda förbindelseleder åt olika håll: söderut över havet, mot sydost till Österbotten längs låglandet (Kainuu), österut över Kajaneområdet till Bjarmernas (permalaiset) land och Karelen jämte Vita havet (Vienan Meri), norrut mot Ishavet och norska Finnmarken (Ruija) samt västerut till Halogaland i Nordnorge. Alla dessa trafikleder har bevisligen trafikerats såväl somrar som vintrar under den tidigaste historiska tiden och sannolikt även under forntiden.

Mikael.Reuter@iki.fi