|
|
Att utgå ifrån hav, skepp och kuster är i högsta grad nödvändigt då man vill strukturera den forntid, som har gett upphov till begreppet Finland och till större delen av vår forndiktning, och ur vilken slutligen den mest avgörande faktorn i Finlands historia, den sekler långa politiska och kulturella gemenskapen med Sverige, härstammar. Matti Klinge anlägger ett nytt och djärvt havs-perspektiv på Finlands fornhistoria. Folkdiktens ’Pohjola’ hittar han i det Satakunda och Västfinland som redan (år 1200) hörde till kungariket Sverige. Längre söderut och österut fanns ett annat sjövälde som inneslöt också skärgården och delar av Estland.
1 Om begreppen Sverige och FinlandBegreppet det egentliga Sverige hör hemma i en uppfattning, enligt vilken Sverige efter 1809 var någonting som fanns färdigt i det gamla svenska riket som ett Sverige inom Sverige, ett kulturellt, språkligt, genetiskt-genealogiskt enhetligt kärnområde i motsats till de övriga riksdelarna. Uppfattningen delas av den nationalistiska skolan i Finland som opererar med ett enhetligt Sverige som motsats eller motpart till Finland, som givetvis också uppfattas som lika enhetligt och s a s färdigt inom det gamla riket.
1.1 Centrum och periferi i riketKlinge (1987) förkastar den nationalistiska förklaringen, som han menar skapar en i hög grad missvisande bild av det gamla svenska rikets struktur och väsen. Detta vill han ersätta med en marin syn, dvs ett betonande av förbindelserna över havet. Med hjälp av en centrum-periferi-modell vill han påvisa att man bäst kan förstå det svenska riket före 1809 om man uppfattar att det består av ett centralområde; Svealand, Götaland och den sydvästra delen av Finland, och en periferi, som består av Småland, Värmland, Norrland, Österbotten, Savolax, Karelen osv. En sådan indelning ger en vida riktigare bild av koloniseringen och bosättningens spridning än t ex spekulationer om huruvida "Sverige" koloniserade "Finland". Modellen meddelar också viktiga ekonomiska och samhälleliga fakta: de åkerbrukande kärnlandskapen ställs i motsats till periferin där man tillägnade sig åt svedjebruk och skogsbruk. Centrum-periferi-tänkandet ger också en bättre uppfattning om språkspridningen i riket genom att det knyter Värmlands- och Norrlandsfinnarna till savolaxarna och tavasterna, medan åter den svenskspråkiga befolkningen östanhavs kan ses i ett naturligt samband med rikets centrala delar, där det svenska språket var dominerande. Napoleon färdades inte snabbare än Caesar. Det var först med kommunikationsrevolutionen och järnvägarna på 1800-talet, som länder som Finland och Sverige internt förenades och integrerades. Den enkla sanningen är att det svenska riket före 1809 inte var delat av havet, utan förenat av havet, framvuxet kring havet och sjösystemen. Havet förenade, medan de stora skogarna skilde åt. Skogen skilde Svealand och Götaland från varandra. Den stora Tavastskogen skiljer Österbotten från Tavastland och Satakunda. Skogarna i Småland är ett naturligt gränsområde söderut, medan Öresund givetvis förenar Själland och Skåne. På gamla kartor finner man starka belägg för detta synsätt 1 2. Geografiska grundfakta som dessa gör frågor sådana som om Sverige undertryckte Finland, om Sverige var rikare än Finland osv meningslösa. En välmående godsägare i Södermanland hade mycket mera gemensamt med en lika situerad i Åbotrakten än med en fattig svedjebrukare i Värmland eller Småland. Är det inte riktigare att jämföra de senare med deras ståndsbröder i Tavastland och Savolax? Det blir likaså uppenbart hur meningslöst det är att tala om Åbo som Finland huvudstad (utom 1809-1819). Borgarna i Viborg och Vasa lydde inte ekonomiskt under Åbo, utan seglade direkt till Stockholm eller utrikes.
1.2 Egentliga Sverige - Suecia properBegreppet Sverige har många betydelser. Ofta avser det hela det svenska riket, ofta avser det redan före 1809 Svea och Göta riken tillsammans. Men det kan också betyda bara Svea rike. Suecia proper (Egentliga Sverige) ser vi också på kartorna så sent som 1813. Enligt Suecia-verket och många andra bevis, uppfattades det gamla riket som bestående av tre heraldiska kärnriken Svealand, Götaland och Finland samt erövrade länder. Svear och götar uppfattades t ex tala olika, om och besläktade språk. När började götarna kallas för svenskar? Ordet svensk fick genom riksnamnet Sverige en dubbelinnebörd, en "svealändare" och invånare i Svenska riket. I Finland betyder svensk dels svenskspråkig invånare i Finland (ordet finlandssvensk är ungt och har först nyligen blivit folkligt), dels svensk, invånare av riket Sverige. Sammanhanget avgör betydelsen, ordet är detsamma. Då riket 1658 erövrade de tre danska provinserna och femtio år senare förlorade sina baltiska, ingermanländska och kexholmska provinser samt stora delar av hertigdömet Finland, skedde en tyngdpunktsförskjutning, som ledde till att Götaland ökade sin tyngd och andel i enheten medan Finland förlorade. Den sydliga periferin gled närmare centrum, de nordliga och östliga periferierna blev ännu mer perifera. Rikets västra del blev alltmer enhetligt svensk då centrum förstärkte sitt inflytande genom penetration, integration och distribution. Denna tyngdpunktsförskjutning i det svenska riket skedde dock inte på grund av intern utveckling. Danmarks svaghet och Rysslands styrka är de avgörande faktorerna. Året 1703 är det viktigaste årtalet i Finlands historia, ty då grundläggs St Petersburg, varifrån ett nytt centrum-periferisystem uppstår och utvecklas, också nu maritimt baserat. Finska vikens kuster krävs för dess försvar och detta leder till att först Estland och Karelen, sedan Kymmenegårds län och Nyslottstrakten inkorporeras med kejsarriket. Denna politiska utveckling kunde ha fått nationella implikationer om nationalitetsidéns tidevarv varit inne. Detta var inte fallet och för Finlands del får man vänta till långt in på 1800-talet innan det märkliga budskapet börjar slå rot, att vi inte längre var svenskar, inte skulle bli ryssar, utan alltså skulle vara finnar. För den gode svensken Porthan (död 1804), som senare av somliga kallats "den finska historieskrivningens fader", framstod Finland inte som en nation. Finnarna delade han i två (etniska) nationer, väst- och östfinnarna. De senare kunde kanske blivit en nation för sig. Den etnologiska gränsen mellan östra och västra Finland är djupare än mellan västra Finland och östra Sverige. Men för en sådan nation har det inte funnits någon historisk "beställning", några stormaktspolitiska konstellationer. Ingen i det svenska riket önskade år 1808 att det skulle klyvas, rent yttre faktorer dikterade rikets uppdelning i två skilda riken. Maktpolitiska konstellationer skapade ett Finland och ett nytt, bernadotteskt Sverige, men inte ett särskilt östfinskt rike, inte heller ett självständigt Götaland eller Skåne. Förutsättningar fanns, dels för annorlunda klyvningar, dels för att det gamla riket inte alls skulle ha delats. Man kan väl tänka sig att det gamla riket kunde ha levt vidare, kanske som en tvåspråkig nation – såsom Finland idag. Idag tror så gott som alla både i Sverige och Finland, att det från första början varit historiens bestämmelse och mål att dessa två riken skulle uppstå som skilda enheter. Man tänker sig att gud velat ha det på detta sätt, fastän det i själva verket var Alexander I och Napoleon…
2 Östersjövälden2.1 Suethiod – Kaland - FinlandGauternas eller göternas område låg vid sjön Vänern, svearnas Svithiod eller Suethiod runt Mälaren samt danernas kungarike på Jylland. Uppgifterna hos Beowulf och i Ynglingasagan vittnar om strider mellan svear och göter – omkring 500-talet – men källorna är osäkra. Från år 725 finns ett säkert omnämnande av danernas konung. Norges kuster började förenas kring år 900, men Norge var inte något förenat område, dominerat av en ledande stam, utan en förenad sjöfartsled, Norwegen. Björn, som munken Ansgarius träffade omkring år 830 är den första med säkerhet kända sveahövdingen. Björn och hans efterträdare Olof var mäktiga furstar, som regerade eller beskattade Mälardalen, Suethiod och Kurland på andra sidan Östersjön och sannolikt hela dagens svenska östkust från Mälaren till Skåne. Men man vet inget om de skulle varit härskare över Gautland, dvs det nuvarande Götaland. Senaste forskning (000716 P1) föreslår att svenska rikets vagga inte stod i Uppland i Svealand (Suecia), utan snarare i Västergötland i Götaland (Gothia). Vår kunskap om Satakunda och Vakka-Finland, trakterna kring Nystad och Kaland, sammanbinder dessa områden som delar av det gamla sjökungariket Suethiod. Kungarike betyder härvidlag något slag av kommunikations- och beskattningssystem, en struktur, inte ett konsoliderat rike. T ex en expedition med korstågstecken under sveahövdingasonen Anund riktade sig mot Kaland ca år 1050, och slogs tillbaka med stora förluster för Anunds trupper. Det allt kraftigare tyska handelsinflytandet började på 1100-talet göra sig kännbart i det som idag är Finland, samtidigt som det religiösa och kommersiella inflytandet från Novgorod spred sig västerut. Det var uppenbarligen speciellt det ökade inflytandet från Novgorod som ledde till det sk första korståget (ca 1156) och den ökade makten och fastare organisation som detta medförde för Sveriges och Uppsalas biskopsstift. Biskopssätet installerades först i Nousis (i Suethiod), dvs i närheten av den vattenled som utmynnar i Virmoviken, men flyttades år 1229 till Åbo (i Finland) och närheten av det slott som här byggdes. Först 1340 blir Åbo residensstad för hövidsmannen i Österland. Som stad var Åbo inte ny, utan en redan etablerad handelscentrum. Det ser också ut som om det var mera tyskarna än svenskarna som tidigast tog kontakten med dessa trakter. Efter Birkas fall ca 1000 övertogs handeln med Ryssland och Baltikum av dem med centrum i Visby. Ännu i mitten av 1300-talet var borgerskapet i Åbo till största delen invandrade tyskar.
2.2 Egentliga finnar – esterSvenskan i Åbo södra skärgård och Nyland är olik och av yngre datum än den i Åbo norra skärgård, på Åland och i Österbotten. Språkvetenskapen har även konstaterat att den finska dialektgränsen mellan sydvästra Finland och Tavastland är den skarpaste i Finland. På lingvistisk grund förefaller det som alla övriga finnar skulle vara närmare släkt sinsemellan än med de finnar som slutligen gav landet och folket dess allmänna namn. Dessa senare skulle vi alltså med nutida terminologi kunna kalla ester. Skillnaden mellan Finland och Satakunda har analyserats i mycket lägre grad. I Åbo och Ålands skärgård har det senare svenska inflytandet, med undantag av ortnamnen, utplånat den finskan (estniskan) som där tidigare talades. Skiftet (på gamla kartor Wattuskiftet, fi Kihti) är en gammal administrativ gräns och än idag länsgräns mellan Åbo och Åland. Vad fanns då på Skiftets, denna stora åtskiljande farleds östra sida? Bosättningen i skärgården öster om Skiftet var av samma finsk-estniska kustbefolkning som på fastlandet. Vid sidan av det ’svenska’ sjöväldet mellan Mälaren och Satakunda gestaltas konturerna av ett annat, ’estniskt’ sjövälde i öster och sydost om Skiftet, på det område som idag utgörs av sydvästra delen av Finland och den västra delen av Estland, med anslutande skärgård. Det ’estniska’ området, dvs Finland upplöstes sedermera av den västliga expansionen; den del som låg på Estlands sida knöts först till det danska imperiet och sedan till den tyska ordensstaten, varvid den gamla samhällsstrukturen gick under.
2.3 Väinäläfolket - vendernaFinlands och Estlands folkliga hjältediktning med dess havsmotiv och med sina Louhi och Lemminkäinen erbjuder lämpliga sinnebilder för att gestalta det finsk-estniska sjöväldet. Väinämöinen, skeppsbyggare och sjökrigare, var konung av dessa ’baltiska vikingar’. Lemminkäinens eller Ahti Saarelainens (Ahti från Saari, dvs Ön) hemort Saari skulle då vara Saarenmaa, Ösel. Pohjola skulle vara det område norr om Skiftet och Virmoviken som bildas av Kaland, Satakunda och Österbotten (fi Pohjanmaa), Kalevalas moar (Kalevalan kankaat) ses naturligt som västra Estlands slätter med sina björkar och ekar. Om Saari förstås som Saarenmaa, Ösel, så lämpar sig både Finland (Suomi) och Estland (Viro) som dess grannar. Ett faktum är att nästan hela den episka ’kalevaladiktningen’ är insamlad i Estland, Ingermanland och Fjärrkarelen, och inte i de finska områden som förenades med Sverige. En helt annan sak är att Lönnrot på 1830-talet skrev eposet Kalevala, som blev Finlands nationalepos trots att dess byggstenar i stor utsträckning var hämtade utanför Finlands gränser. Det är svårt att uppskatta åldern på Bottniska vikens finska namn Pohjanlahti (pohja=botten), men Pohjas långa bortre land (Pohjan pitkä perä), Pohjas kust (Pohjan ranta) och Pohjas bankar (Pohjan penkere) som alla förekommer i forndikterna, skulle för den som från skärgården kommer ut på det öppna Bottenhavet vara den långa klipplösa kusten, bankarna i Satakunda och Sydösterbotten, detta under en tid då det kanske inte fanns bosättning längre norrut.
3 Kainuu-Kaland-Kvenland och FinlandDe fornnordiska källorna placerar tre "riken" i Östersjöområdet; Jotland, Finland och Kvenland. Det första är naturligtvis göternas land som bildas av Gotland och Götaland. Flera forskare har skisserat upp idén om ett forntida landskap, bestående av Nedre Satakunda och Vakka-Finland med ett stort koloniseringsområde i Norrbotten, ett "rike" som av finnarna skulle ha benämnts Kainuu, av svenskarna Kaland och av norrmännen Kvenland. Gränsen mellan ’Kainuu-Kaland-Kvenland’ och ’Finland’ har av forskare (Oja 1964) kunnat klart påvisas, och löper från Skiftet in i landet vid Virmoviken (Mynämäki). Om vi tänker oss att gränsen mellan Kvenland och Finland innebar en gräns mellan den svensk-finska och estnisk-finska stammen och deras respektive inflytande, så får hela det första korståget en ny innebörd. Det skulle inte enbart vara en operation som utgick från den svenska sidan och riktade sig emot finnarna, utan det skulle vara fråga om en svensk-kaländsk operation mot est-finnarna, kanske just emot den stam och det sjövälde som sedermera plundrade Sigtuna år 1187. Kaland-Kvänland på västra och norra sidan Skiftet anslöts tidigare till Mälarväldet – med fredliga medel eller ej – medan området öster och söder om Skiftet erövrades och underkuvades norr- och västerifrån. På 1100-talet framskred underkuvandet av ’Finland’ långsamt och under stora ansträngningar, men då danskarna sedan erövrade Estland så bröt sjöväldet slutgiltigt samman även i norr. Med hjälp av språk, namnbestånd och historia, seder och föremål, kan man sammanlänka Kainuu i Vakka-Finland, Kainuu, Kvenland, och det Kainuu (Kalix och Kajanaland) som ligger i norr. Här gestaltas ett kustsystem, ett ’sjövälde’, som på kartan förefaller omfattande, utan att vara det i kommunikationshänseende. Som ett parallellfenomen till detta kan man tänka sig ett motsvarande kustsystem, ’sjövälde’, som sträckte sig söderut, in på livländskt område och fram till Samland och Rügen, för att sedan under historiens gång krympa ihop och spjälkas upp.
4 Vendiskt välde4.1 Rex Vandalorum
4.2 Slaver och trälarSlaver är ett begrepp som man måste vara på sin vakt inför. Alla de folk på Östersjöns södra, sydöstra och östra kust, som talade finska, slaviska och lettiska språk, framstod för tyskarna som hedningar och ursprungsfolk. Slaver var alltså icke-tyskar och icke-kristna öster om Elbe. Ordet slav, som i latinet och i franskan (och i svenskan) även kom att betyda slav i bemärkelsen träl, omfattade då även de stammar som talade ett finskt språk, dvs venderna. Slaver och finsk-ugrer som moderna begrepp är mycket yngre. (finskans ord för träl, orja=alhainen, har sitt ursprung i ordet för arier, aryan=ha´rian=orja. Slutsatser av detta kan alla draga själva).
4.3 Sampo och draken Olaus Magnus (och andra) skriver att dessa ’slaver’ har
draken som sin symbol. Drakflaggan på bilden i Nousis kyrka (uppsatt år 1429)
syftar på just det att svearnas (med rikssymbolen tre kronor) expedition år
1156 anlände till vendernas land. Jätteormen och draken var nationella
symboler för vennerna, venderna, väinäläiset. Väinäläfolkets,
vendernas, fartyg var dekorerade med drakbilder, och det finska namnet för
dessa skepp, uisko, även har betydelsen orm/drake. Skeppen, i alla fall
de smala och snabba krigsskeppen, kallades i enlighet med sin symbol (och kanske
också p g a sin snabbhet och form) drakar, uisko.
På bilden i Nousis och på den i Kalands kyrka om samma händelse syns en figur, en Rolandssäule. Rolandsstatyerna anslöt sig till Karl den store-kulten, och var även ägnade att uttrycka städernas privilegier och frihet. Dessa statyer var symboler för avtal som gjorts mellan de hedniska samfunden och missionsområdet Magdeburg med dess karolingiska bakgrund. Missionsverksamheten hade kommit igång på 900-talet. Rolandsstatyerna var ett särdrag som präglade i första hand nordtyska städer; i Danmark och i Sverige fanns som rättssymbol ett litet hus mitt på torget. Klinge hävdar att denna pelare är forndiktningens sampo (sammas=pelare), en makt- och rättssymbol, som hör ihop med handels- och skatterättigheter – och "malde" pengar och var föremål för tvister. Den pelarfotade Roland i Nousis kan även ansluta sig till vår egen, äldre verkliga historia och till en tradition av gamla verkliga statyer (sampo, kirjokansi). Det centrala ortnamnet i Åbo är Samppalinna. Linna betyder stad, och samppa är en religiöst-rättsligt central stod, en "sampo" eller "Tarapitha" eller "Roland". läs gärna mer i Kalevala och Klinge, 1984: Östersjövälden.
4.4 Vendiskt rikeKlinge menar att all bevis tyder på att det existerade ett vendiskt rike, som inte var länkat vare sig till ryssar, polacker, litauer eller tyskar. Detta rike hade visserligen gått under, delats mellan andra. Polackernas ankomst till kusten från 900-talet sammanfaller med den tyska expansionen öster om Elbe. Denna erövring sträckte sig sedermera ända till Estland. Men detta krävde många strider. En av dessa var korståget mot venderna år 1147, alltså relativt samtidigt med det korståget som finns avbildat i Nousis och som även den, av flaggan att döma, riktade sig mot venderna.
De danska annalerna ger en följande bild av verksamheten i öster: år 1165 intog kung Waldemar land av venderna, 1170 erövrade danskarna Rügen, 1169 gjordes en färd till vendernas land Wolgast, 1191 till Finland, 1196 till Estland, 1202 till Preussen och Samland och 1219 till Estland. Som vi ser riktade sig danskarnas expeditioner emot hela den östra Östersjökusten från Pommern, Preussen och Samland ända till Ösel, Tallin och Estland. Invånarna på alla dessa kuster var vender, och måste ha haft något slag av samhälle, stat, regnum, kanske flera, eftersom man vet att de gjorde motstånd. Redan Porthan fäste uppmärksamhet på att källornas Vindland eller Finland inte alltid syftar på det vi förstår med begreppet (Egentliga) Finland, utan att det även kan avse "de södra venderna" i Semgallen, Samogitien och Samland. Huvudorten på Ösel bär namnet Kuressaar, och tillhörde före den tyska och danska expansionen till fasta Kurland. Det forna namnet på den i sinom tid betydande staden Marienburg nära Riga var Wenden, och var kanske centralort för vendernas herravälde över letterna? Finnarna (livländarna, kurländarna, väinölä-folket, överlag "venderna") förefaller ha varit ett kustfolk som uppbar skatter av letterna.
4.5 Slutet på finska folkens tidiga självständighetBörjan av 1200-talet utgjorde inledningen till en ny epok i Norden. Då befästes Danmarks makt i Estland, vändpunkten var år 1219. Det svenska riket stabiliserades för att sedan breda ut sig österut och småningom erövra och underkuva Tavastland och efter 1293 ta Karelen från novgoroderna. Novgorod och Pskov angreps av både svenskar, danskar och Tyska orden, då Ryssland från andra håll ansattes av mongolerna; dvs Djingis khans oövervinnerliga härd. Det var från denna tidsperiod som Finland och norra sidan av Finska viken kom att lyda under Sverige. Ägoförhållandena på sydsidan var oklarare. Danmark, Tyska orden och Sverige innehade området, del i olika skeden, dels parallellt ända in på 1600-talet, och även Novgorod-Ryssland och Polen-Litauen hade intresse för området. Det var först år 1645 som både Gotland och Ösel övergick från dansk till svensk ägo. Fram till detta sträckte sig alltså Danmarks sjöimperium så nära Egentliga Finland som till Ösel. Spår av tidigt danskt inflytande finns även i Nyland och i Borgåtrakten.
Då Finland, dvs i ett tidigare skede landet Kaland och under erövringsskedet mellan åren 1150 och 1220 Åbotrakten, förenades med Sverige, Svealand, så var det naturligtvis fråga om en politisk, militär och kyrklig expansion. Kristendom hade funnits i Finland redan länge, bland kustbefolkningen åtminstone från 800-talet. Den viktigaste aspekten med dessa sk korståg var självfallet den ekonomiska, såsom i de flesta av europeiska krig. Bakgrunden låg i konkurrensen med både Novgorod och Danmark, som båda var aktiva i området. Mycket tyder på att när Sverige trängde sig in i Finland på 1200-talet, fanns i Finland redan katolska kyrkan under påvens beskydd, sannolikt administrerad av den danska ärkebiskopen. Sverige alltså anföll ett kristet land. Myten om korståg är senare propaganda som Weibull redan på 1910-talet påvisade.
5 Vandalia - Fenningia - FinlandIvan IV "den Förskräcklige" tilltalade i ett brev Johan III som "Johan Gustafsson, enligt utsago konung av Svealand, göter, vender osv, på fäderne från en småländsk by", och satte fingret på en öm punkt i det nya svenska kungahusets självkänsla. Upptagningen av venderna i den kungliga titulaturen bör ses som ett drag i det propagandistiska kriget om Vasaättens legitimitet, och venderriket, Vandalia avsåg närmast Finland.
Men varför kallades Finland Vendernas land, Vandalia? En viktig orsak var uppenbarligen det, att man ville dra nytta av förbindelsen vender-vandaler, såsom man med framgång gjort ifråga om göter-goter. Denna typ av historieskrivning var ju i hög grad på modet. Rudbeck (1630-1702) ’bevisade’ i sin Atlantica att Adam och Eva var egentligen svenskar, att Atlantis låg strax utanför Gotland, och att Vasa-ätten egentligen härstammade i direkt led från Noah.
En annan orsak var kanske Finlands namn. Begreppet Finland var ännu inte helt klart, varken på svenska, latin eller finska. Skillnaden mellan (egentliga) finnar, tavaster, karelare och österbotningar var alltjämt oklar. De sistnämnda hörde dessutom helt eller delvis mera under begreppet Norrland än under det som ännu ganska nyligen hetat Österland. När arvfursten Johan 1557 utnämndes till hertig av Finland, innebar således detta Finland inte annat än sedermera Åbo och Björneborgs län med delar av västra Nyland. Det kan också påpekas att Svecia och Gothia nogsamt skildes åt på kartor och i riksvapnet. På latin hette Finland Fenningia, Finningia eller p g a Plinii (23-79) missuppfattning Eningia. Mot slutet av 1500-talet uppstår formen Fennia, som levde vid sidan av Fenningia. Även Finlandia hade nog gamla anor, men stod kanske för en annan betydelse och slog som allmänt begrepp slutgiltigt igenom först på 1700-talet, för att igen på 1800-talet ofta få ge vika för det fennomanskt klingande Fennia. Svårigheten med såväl Finlandia som Finningia/Fenningia var att dessa namnformer anslöt sig alltför snävt till folknamnet fenni/finni. Detta ord hade i sin tur använts för och kanske också ursprungligen betytt något annat än vad vi nu avser med finnar, nämligen lappar. Ännu idag kallar ju norrmännen lapparna för finnar, medan finnarna av dem kallas för kvener. Norrmännen har för övrigt aldrig gjort någon skillnad på begreppen kvener och birkarlar. 5.1 Venderhavet – Finska vikenTidigaste namnet på kartorna för Finska viken (Carta Marina 1539) är Sinus Venedicus (Vendernas hav) Även Gezelius använder sig i sin Encyclops synopticum (1672) av samma namn, dock med Fennicus i parentes. Gezelius indelar Finland först i en insulär och en kontinental del. Den senare indelas i Egentliga Finland, som i sin tur av Aura å uppdelas i Sydfinne och Norrfinne lagsagor och landskap, samt i Tavastland, Kajanaland eller Österbotten, Savolax och Karelen, som i sin tur indelas i en viborgsk och en kexholmsk del. Om hela Finland använder Gezelius begreppet Magnus Ducatus Fenningia men om Egentliga Finland namnet Finlandia. Fenningia är alltså ett vidare begrepp.
Johannes Messenius säger (1628) entydigt att vender och finnar är samma sak. Med venderna hänger frågan om kvenerna intimt ihop. Kvenland, terra foeminarum, omnämns i litteraturen från Adam av Bremen (ca 1075), som redan visste att detta kvinnornas land icke låg långt borta från svearnas Birka. Också de norska kungasagorna gör en skillnad mellan Jotland och Finland å ena sidan, Kvenland å andra. Huvudinnehållet i uppfattningen om Vendi Borealis (norra venderna) är alltså att det vid sidan av venderna på Rügen och trakterna där, också skulle ha funnits andra vender, vilkas fordom mäktiga rike hade omfattat den baltiska kusten upp till Kvenland, dvs de länders kuster som sedermera kom att kallas Kurland, Livland, Estland och Finland, dvs Egentliga Finland.
5.2 Vender - vandalerArkeologin har visat det sannolika i att förknippa venderna med folkvandringstidens vandaler. De vandaler som på 400-talet vandrade söderut, härstammade från området mellan Oder och Weichsel vid Östersjöns kust. Av alla stammar under folkvandringstiden, var vandalerna de mest havstillvända och upprättade på sina nya områden vid Medelhavets kuster en marin maktsfär. De kännetecknades enligt forskare av sjömannasjälen. Krantz (död 1517) nämner att det språk som talades i vendernas fordom så mäktiga rike, fortfarande levde: esterna talade detta språk under denna Rostock-lärdes egen tid.
5.3 Finland – ett rikt landFinland hade av Münster och Olaus Magnus lovprisats som ett rikt och mäktigt, samt folkrikt land. Denna bild möter vi så sent som på 1790. Sedermera förändrades bilden av Finland snabbt, och framförallt Runeberg slog fast uppfattningen om att "vårt land är fattigt, skall så bli". Kanske denna 1800-tals uppfattning om det fattiga, nordliga och svältande Finland delvis förklarar, varför man inte på detta håll har sökt sig svar på den fråga om vad vandalerna egentligen har att göra med den svenska kungliga titulaturen.
5.4 Finland – en ung nation?Den ryska tiden var i Finlands historia en fredens och den ekonomiska och demografiska expansionens tid. St Petersburg förmedlade innovationer och gav arbetstillfällen i rikliga mått. Det ledande skiktet i storfurstendömet lärde sig mycket av att tänka internationellt och att fundera över maktens och rättens problematik. För Finlands del var St Petersburg en kulturmetropol, som vid sidan av ryska inslag också förmedlade tysk och fransk kultur. 1809 levde Finland vidare med den svenska kulturens gamla lagar och med Sveriges gamla författning – men Sverige med sin ’revolution’ och sin nya dynasti slog in på nya vägar. 1917 förändrades Ryssland – men Finland behöll sina lagar och sin sociala ordning. Inte ens författningen ändrades i någon större utsträckning.
I jämförelse med sina grannar Sverige och Ryssland framställs Finland ibland som en ’ung’ nation. I formell mening är detta sant. Men i vissa avseenden är Finland ’äldre’ än sina grannar, i det att Finland bevarat svenska och ryska traditioner som inte längre existerar i ’moderländerna’. Detta bevarande är självfallet inte passiv konservatism utan flexibel utveckling.
|
webmaster Mikael.Reuter@iki.filast update: 2003-01-04. Ms-Frontpage2000. Opt rez 1024x768. |
Till den danska konungens titulatur hörde sedan gammalt en
del, som på latin lydde rex Sclauorum, dvs slavernas konung. Under
konung Waldemar Atterdags tid (krönt 1375) uppträder titeln i den
tyskspråkiga formen Choning der Wende och i titulaturen för Erik av
Pommern (av slavisk börd), som 1397 kröntes till konung över de nordiska
rikena, uppträder även den danska formen Wendes koning. Från år 1440
känner man till att den danska och svenska konungen Kristoffer av Bajern (Erik
av Pommerns systerson) i det fjärde fältet av sitt vapen lät infoga
drakemblemet. Detta anslöt sig till titeln ’vendernas konung’, som brukades
av kungen. Titeln ’vendernas konung’ fortlevde i den svenska konungens
titulatur fram till 1970-talet. Till latin översattes begreppet vender ofta som
slaver. Senare användes vandaler som latinskt namn för venderna. I danskarnas
(även tyskarnas) språkbruk stod slaver och vender för samma sak.
