Finnarna - Europas äldsta folk

Innehåll

	Finnarna - Europas äldsta folk
	Koloniseringens huvudströmmar
	Européer före indoeuropéer
	Finskan - ett ursprungsspråk i Sverige
	Språkbytet fortgår

Finnarna - Europas äldsta folk

Modern forskning konstaterar att finnarna tillhör den europeiska genfamiljen. På 1980-talet påbörjades i Europa kartläggningen av mitokondrial DNA mellan olika folkgrupper och resulterade i en all-europeisk genfamilj, dvs alla förutom två av Europas folk påvisades som genetiska släktingar. Finsk-ugriska språk är ju annorlunda från indoeuropeiska språk, men de som talar dessa skilda språk, kan genetiskt vara av nära släkt. De enda avvikande folken i nutida Europa är samerna och baskerna. Av "européer" står irländare längst ifrån oss genetiskt, medan holländare, svenskarna och esterna är närmast. Vi kan påstå att vi tillhör ett folk som formats i denna del av världen - vi är Europas urinvånare. Språkvetenskapliga termer (indoeuropé, finsk-ugrisk osv) används inte längre inom vetenskapen, när man forskar om människopopulationernas biologiska arv. Zigenare t ex är indoeuropéer. Slaver, balter, germaner är inte genetiska enheter, utan mycket yngre begrepp än t ex bildandet av finnarnas genpol. Den process som formade germanerna, slaverna osv, gav även form åt finnarna. Vad som skiljer oss är att vi i hög grad bevarat kontinuiteten med vårt ursprungliga språk. De andra har bytt sitt språk till ett indoeuropeiskt-finsk-ugriskt blandspråk några tusen år sedan.

Marja-Liisa Suontaus, docent i genetik, Åbo universitet: "Av allt att döma visar sig finnarna genetiskt mycket homogena." "I klarläggningen av finnarnas släktdrag har man som jämförelse använt sig av de olika europeiska folkens sammansättning av arvsmassan i mitokondriet. Av resultatet kan konstateras att finnarnas mitokondriala DNA är mycket likartad med andra europeiska folk, såväl med finsk-ugrer som med indoeuropéer. Forskningen av mitokondrial DNA stödjer således antagandet av finnarnas västliga, indoeuropeiska arvsanlag." Det indoeuropeiska arvet nämns av någon anledning som ’västligt’, fast indoeuropéerna är invandrade nomader långt från öster.

 

 

Koloniseringens huvudströmmar

Nya forskningsrön föreslår att förhistoriska koloniseringens huvudströmmar till Östersjöfinland är från söder mot norr, och inte från öster mot väster. Östersjöfinland är ett nytt begrepp som introduceras av Julku (red, 1997) i en samlingsvolym med samma titel. Begreppet syftar till östersjöfinnarnas bosättningsområde. I denna finsk-ugriska folkens västligaste grupp räknas finnar, kareler, vepser, voter, ester, ingermanländare och liver.

På sjätte årtusendet före vår tideräknings början (fvt) var Europa indelat i två områden med olika näringsgren, med gränsen löpande från nuvarande Holland till Svarta havet och vidare till Uralbergen. Norr om linjen var folken matanvändare (food approprieters), dvs jägare-fiskare-samlare och söder om matproducenter (food producers). I matproducenternas västra del var folken jordbrukare och boskapsskötare, och i det östra, norr om Svarta havet, var de boskapsuppfödare. Folken i norr talade ett uraliskt urspråk (U), medan de i sydost talade ett indoeuropeisk urspråk (IE). Båda urspråken hade säkert flera dialekter.

Européer före indoeuropéer

Efter 5500 fvt börjar gränsen mellan dessa två näringsgrenar glida mot norr. Klimatförbättringen och växtzonernas flyttning lockade storviltjägarna att flytta norrut efter sitt byte. De som blev kvar, måste anpassa sig. Processen fortskred på två sätt: 1) befolkningens näringsgren och språk byttes ut medan de stannade kvar (cultural and linquistic diffusion), och 2) genom migration (kolonisering), dvs matproducenter från söder flyttade norrut och tog med sig sin näring och sitt språk (demic diffusion). Wiik (Julku 1997) menar att den förra var mest avgörande. Jägare i norr bytte ut, inte bara sin näringsgren, utan också sitt uraliska (senare finsk-ugriska SU) språk till ett indoeuropeiskt språk. I södra delar av norra Europa, i nuvarande Nordtyskland, Danmark, södra Sverige, Polen, Litauen och västra Ukraina, skedde alltså ett byte av språk U/SU > IE. Bara i norr lyckades de finsk-ugriska folken bevara sitt eget språk, fastän alltid under stark indoeuropeisk tryck. Undantaget till detta mönster är ungrare, som flyttade in på sitt nuvarande område från öster relativt sent.

De indoeuropeiska och uralsk/finsk-ugriska språken har varit i tät kontakt med varandra de senaste 7500 åren. Som resultat av språkgränsens flyttning norrut genom norra Tyskland, Danmark och södra Sverige under perioden 3500-2800 fvt, har element av uralsk/finsk-ugriskan infogats i germanska/skandinaviska språk. Indoeuropeiska element lånades speciellt i kustdialekterna av finskan, estniskan och litauiskan. Detta var resultatet av flera migrationer av indoeuropéer till kusttrakterna i Estland och Finland under bronstiden (främst 1500-900 fvt), romerska järntiden (50-400), korstågsperioden (1050-1300), och under medeltiden.

Finskan- ett ursprungsspråk i Sverige

Detta språkbyte U/SU>IE, vilket skedde på de teutoniska folkens traditionella tillblivelseområde i norra Tyskland, Danmark och Skåne 3500-2800 fvt, hade en väsentlig påverkan på tillkomsten av germanska språk (IE+U/SU substrat eller IE+su). SU språk förvandlade fonetiken (och syntaxen) i den indoeuropeiska som talades i Nord- och Mellaneuropa, dvs IE språk förändrade ursprungsfolkens språk, men förändrades även själva. På arkeologiska, genetiska och lingvistiska grunder kan man påstå att senare bronstidens språk i Skandinavien var finsk-ugriskt eller baltiskt, eller bådadera. Finskan i Mellansverige (läntinen myöhäiskantasuomi) byttes mot ett germanskt (IE+su) först efter 700 fvt.

Språkbytet fortgår

Språkbytet och språkgränsens glidning mot norr har inte avstannat utan fortgår, dvs norskan, svenskan och ryskan vinner alltjämt terräng på bekostnad av samiskan, finskan och karelskan. De finnar som på 1500- och 1600-talen inbjöds av kronan att kolonisera det inre av Sverige, och som är förfäder till hundratusentals svenskar, bosatte sig i 150 socken i 10 län. På 1960-talet försvann deras finska språk för gott, vilket är språkbytets sista fas.

Mikael.Reuter@iki.fi