Make your own free website on Tripod.com

Home Up feedback innehåll sök

Finländare i Sverige 1
Europas äldsta folk Förenat av vatten Finnar, kvener och birkarlar Birkarlar och vikingar Finskan i det svenska riket Visste Du att ... Finländare i Sverige 1

 

mirror here, tripod sucks

Finländare i Sverige 1

Bakgrunden till migrationer från industrialismens genombrott till i dag

Innehåll

bullet

Från agrarsamhälle till industrisamhälle

bullet

Sverige och Finland - Östnorden

bullet

Emigrationen som säkerhetsventil

bullet

Det svenska lyftet

bullet

Mot ekonomisk utveckling i Finland

bullet

Drag- och stötkrafter vid utvandringen under efterkrigsdecennierna

bullet

1960-talet, ett förändringarnas decennium

bullet

Den nya situationen på 1990-talet

 

Från agrarsamhälle till industrisamhälle

Ekonomiskt och socialt var Sverige och Finland länge fattiga och outvecklade periferier av Europa. Skattningar av bruttonationalprodukten (BNP) tyder på att Sverige ännu under 1870-talet hade en BNP som hörde till de lägre i västra Europa, och något högre än i Finland. Idéer och innovationer, de som nådde fram, har förmedlats hit med fördröjning från utlandet och av de utlänningar som valde att bosätta sig i Norden. Norden har för sin utveckling varit beroende av kompetens, kapital och arbetskraft från utlandet.

Hobsbawn menar att år 1848 fanns det bara en fullständigt industrialiserad ekonomi, den brittiska, som även behärskade världen. Maskinålder hade i Storbritannien blivit till stålålder, präglad av massproduktion och storföretag, även kallad den andra industriella revolutionen. Den stora industrialiseringsvågen i Sverige och Norden kan dateras från omkring 1870. Ännu 1850 hade 80 procent av befolkningen sitt levebröd av jordbruket, hantverket sysselsatte 4-5 procent, bergsbruket 3, manufakturer drygt 1 procent. Fram till 1900 var jordbrukets andel av BNP större än industrins. Antalet sysselsatta inom jordbruket var fler än inom någon annan sektor in på 1930-talet. Jordbrukets kraftiga expansion från 1800-talet medförde ökat välstånd och bidrog till befolkningens försörjning. Agrara revolutionen frambringade även motsättningar mellan en bondeklass och ett jordproletariat, som levde i fattigdom och saknade kontinuerligt arbete. I jordbrukets underklasser återfinns arbetarklassens historiska rötter. Freden, vaccinen och potäterna nämns som orsaker bakom den kraftiga befolkningsökningen. Detta skapade mer och ung arbetskraft, och fler konsumenter.

Napoleon färdades inte fortare än Caesar. Förändringen i hastighet skedde nu inom kommunikationerna; järnvägar, vattenvägar, vägnät. Ytterligare en större förändring var ökningen i allmän handel och migrationen. Invandringen till städer och industriorter, och utvandringen började komma igång. Mellan 1840-1930 emigrerade mer än en miljon människor från Sverige till huvudsakligen Nordamerika. Vid 1900-talets början beskrivs Sverige som ett befäst fattighus.

Finland blev 1809 av det koloniala oket, och industrialismens genombrott blev verklighet under det mer upplysta ryska styret. Största marknaden fanns också i öster, speciellt i metropolen St Petersburg.

Industrialismens genombrott i Sverige har traditionellt förklarats med god konjunktur inom trävarubranschen, importerad teknisk kunskap, utländska järnvägslån. Som inhemska faktorer lyfts fram kapitalackumulationen och liberala reformer i näringslivet. Generellt kan man säga att en faktors och de tekniska förklaringarna har minskat i betydelse och numera betonas efterfrågans betydelse, även den inhemska. Marknadsläget för svensk trä, järn och stål var gynnsam när industrialismen tog fart i Europa.

Reformer i jordbruket slog sönder bygemenskapen. De av befolkningsöverskottet som inte hade pengar till biljett över havet, sammanfördes i fabriksbyggnader och började underordnas maskinen. Järnvägar och industrin införde en ny tidsuppfattning, och fabriksvisslan började bestämma över människan. Elektriciteten och glödlampan besegrade mörkret, och förlängde arbetsdagen. Arbetstakten ökade, arbetsdelningen blev skarpare och arbetsdisciplinen hårdare, och arbete och fritid åtskiljs.

Sverige och Finland - Östnorden

Trots att Sverige och Finland i ett västeuropeiskt perspektiv länge var ekonomiskt outvecklade länder hade de tidigt en förhållandevis väl fungerande statsorganisation. Finland och Sverige har en mycket liknande uppbyggnad av samhällets institutioner, rättsväsen, statsadministration och undervisningsväsen. Den historiska bakgrunden till likheten är förstås att Finland blev en del av det svenska riket sedan erövringen från 1200-talet till 1809. Som ett autonomt storfurstendöme från 1809 bevarade Finland sin institutionella uppbyggnad från den svenska tiden, och rättssystemet och 1734 års lag blev gällande ända till 1919. Samhällsinstitutionerna är till den grad lika att forskare talar om de två länderna såsom Östnorden i motsats till Västnorden bestående av Danmark och Norge.

Kulturellt är den största skillnaden på grund av att finskan och svenskan hör till olika språkfamiljer. Lingvister har framhållit att även om språken är olika varandra, är de semantiskt, dvs till sitt betydelseinnehåll ganska lika varandra. Klinge påpekar att det finska skriftspråket konstruerades av personer som kunde och talade svenska, en omständighet som knappast var utan konsekvenser.

De kulturella differenserna inom samma land är också betydande. I Finland har det i flera avseenden existerat stora skillnader mellan östra och västra Finland. Den gräns som år 1323 vid freden i Nöteborg drogs från Karelska näset till norra Österbotten förblev genom århundraden en viktig etnologisk och kulturell gräns. Västra Finland har ifråga om både materiell kultur och folkliga föreställningar haft mycket gemensamt med Svealand medan både Götaland och östra Finland på vart sitt sätt representerar en annorlunda folkkultur.

Emigrationen som säkerhetsventil

I det svenska samhället uppträdde två utvecklingsfaktorer, som så att säga på naturlig väg löste den obesuttna befolkningens problem. Den ena var emigrationen till Nordamerika, och den andra var den begynnande industrialiseringen. Efter 1850 var utvandringen från Sverige till Nordamerika bland de största i Europa. Med Irland och Norge hörde Sverige till både de första och mest åderlåtna utvandringsländerna i Europa.

Utvandringen i Sverige kulminerade under 1880-talet, då den just börjat i Finland. Det är vanligen emigranternas hårda öden som brukar beskrivas men det förtjänar att betonas att många av dem i själva verket undvek att bli obesuttna och fattiga på landsbygden. Emigrationen från Sverige till Nordamerika omfattade ca 1 300 000 individer medan motsvarande siffra i Finland var 400 000. I Sverige var utvandringen särskilt stor i Småland, och i Finland var den starkt koncentrerad till Österbotten. I Finland utgjorde de mellan 1850 och 1910 utvandrade 7.7 procent av befolkningen och i Sverige 17.5 procent.

I Finland levde lantbruksproletariatet länge kvar med många konsekvenser för samhällsutvecklingen. En bakgrund till kampen om makten 1918 (klasskriget, inbördeskriget, frihetskriget) var utan tvivel förekomsten av ett stort landsbygdsproletariat. De stora jordreformerna innebar lösningar på problemet men konsekvenserna visade sig länge i form av konflikter i Finlands samhällsliv. Det fanns alltså historiska faktorer som också efter 1945 främjade en utvandring från Finland till Sverige. Dels fanns det stora likheter i ett agrart och av bondesamhället dominerat förflutet, dels hade utvecklingen under slutet av 1800-talet i Finland skapat långtida sociala och ekonomiska problem, som många kunde undvika vid en utvandring till Sverige.

Det svenska lyftet

Åren kring 1917 är en revolutionär tid. Hungerkravaller och jättedemonstrationer präglar landet. I Stockholm sitter regeringen – liberaler och socialdemokrater – i krismöte. Överståthållaren meddelar att regementen förlagda i staden är opålitliga varför order utgått om att plocka bort slutstyckena från deras gevär. Även soldaterna vill revolution.

Den ekonomiska kampen fördjupas och övergår i en politisk strid. Från krav på högre lön till krav på allmän rösträtt, republik och socialism. Det demokratiska genombrottet vanns av arbetarna, men inskränktes till ett minimun av den högersocialdemokratiska partiledningen. Resultatet blev en kompromiss som gav manlig och kvinnlig allmän rösträtt till riksdag och kommuner, men där fortfarande valbarhetskraven till första kammaren gav vissa konservativa garantier. Väljarkåren vid andrakammarvalen omfattade bara 54 procent av vuxna befolkningen, monarkin bestod och första kammaren försvann först år 1970. År 1921 blev rösträtten allmän och lika för män och kvinnor, men först år 1944 avskaffades de sista inskränkande bestämmelserna i allmän rösträtt i Sverige. I Finland infördes allmän rösträtt redan under den ryska tiden år 1906, och republik år 1917.

Världsdepressionen slog till 1929 med börskraschen på Wall Street. I den ekonomiska krisens skugga ökar nationalsosialisternas popularitet i det av Versaillesfördraget förbittrade Tyskland, var arbetarklassen misslyckats att genomföra en socialistisk förändring på grund av socialdemokratins oförmåga att ena vänstern. Delar av tyska borgerligheten och storfinansen såg nazisterna som ett verktyg att krossa det framryckande proletariatet, och sommaren 1930 understödde de flesta storföretagarna och till dem anknutna bankirer Hitlers NSDAP, som också vinner valet. Hitler vals i god demokratisk ordning till rikskansler 1933.

Under täckmanteln av att vara neutrala visade sig Sverige starkt samarbetsvillig med Hitler-Tyskland. Ställde sina hav och sitt luftrum till förfogande. Sålde järnmalm mot guld och stärkte ett antisemitiskt klimat. Sverige uppförde sig som om det var ockuperat. Utan att vara ställt inför ett ultimatum eller inför en militär invasion följde landet det tyskarna begärde för att underhålla det nazistiska krigsmaskineriet.

I samfundet Manhems medlemsförteckning trängs den svenska överklassen. Där återfinns de aktade namnen från hovet, ämbetsvärlden, akademierna och försvarsledningen. Samfundet uppvaktade Hitler i april 1939 med Karl XII-statyett på vilken det stod inristat att han var Europas räddare. Kungen var en ofta och väl sedd gäst i Berlin, var han delade svenska orden och utmärkelser till nazieliten.

Det svenska folkhemmet beskrivs i viss håll som en lätt brunfärgad diktatur, präglad av tvångssteriliseringar, antisemitism och ingenjörssyn på människor. Folkhemstanket är lån från Weimarrepublikens Tyskland, som nu gått i graven med Hitlers makttillträde. Detta hämmade inte Sveriges handel med Tyskland, tvärtom. Den svenska exportindustrin gynnades starkt av rustningarna i Tyskland och var en del av uppsvinget i Sverige efter den djupa depressionen. Det är värt att påminna om att ända fram till 1939 fortsatte de västliga sk demokratierna att bedriva handel och ha utbyte med Tyskland. Sverige fortsatte utan avbrott under hela kriget. T ex flöt järnmalm enligt tidtabellen från det röda Malmberget direkt till tyska krigsindustrin utan några protester. Anledningen till utbrottet av andra världskriget var inte att västmakterna förklarade krig mot den nazistiska och antijudiska politiken, utan att Tyskland hotade maktbalansen och marknadsintressena för de andra staterna.

Socialdemokraterna i Sverige lyckades med det som deras fränder i Tyskland misslyckats med, och blev det dominerande regeringspartiet 1932. Framträdande i socialdemokraternas regerande är samförståndet med det privata näringslivet, den sk Saltsjöbadsandan. Men vi bör inte glömma skotten i Ådalen 1932, när svensk militär sköt svensk arbetare. Sverige blev den ledande industrinationen i Norden, ty resten av Europa låg i ruiner. Den fulla sysselsättningen hörde också till de utmärkande dragen i det svenska samhället under perioden 1940-80.

Mot ekonomisk utveckling i Finland

Finland hade en klart positiv utveckling under 1930-talet, och en känsla av ökande jämlikhet började växa fram. Krigen emellertid eliminerade för en lång tid framåt de ekonomiska möjligheterna till systematisk välfärdspolitik. Under mer än ett decennium, inklusive hela 1940-talet var Finland helt inriktad på att säkra sin existens som en självständig nation. Systematisk, långsiktig socialpolitik fick vänta till 1950-talet. Under åren 1945-52 betalade Finland ett krigsskadestånd, som fördelat per invånare var det största i världen. Skadeståndet minskade nationalinkomsten, skärpte skatterna och gjorde det svårt att återuppbygga landet. Samtidigt skulle 400 000 förflyttade kareler omplaceras.

Drag- och stötkrafter vid utvandringen under efterkrigsdecennierna

Det kan utan tvivel sägas att vad beträffar rationella och politiska motiv låg under decennierna efter krigen all dragningskraft hos Sverige och bortstötningskraften i Finland. Sverige hade kommit in i en ekonomiskt fördelaktig och stabil utveckling, medan förhållandena i Finland dominerades av ekonomiska svårigheter, arbetslöshet, inrikespolitisk oro och utrikespolitisk osäkerhet.

Ännu i början på 1950-talet var det inte lätt att resa från Finland till Sverige. Att få pass för utresa från Finland förutsatte att man hade en inbjudan som garanterade ens uppehälle. Under 1950-talets första år infördes lättnader men den stora dramatiska förändringen från utvandringssynpunkt skedde år 1954 då man kom överens om en gemensam nordisk arbetsmarknad och då passfrihet mellan de nordiska länderna infördes. Den 22 maj tecknades såväl protokollet om passfrihet och uppehållstillstånd som överenskommelsen om gemensam nordisk arbetsmarknad mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Befrielsen från pass- och uppehållstillståndstvång gällde från den 1 juli 1954 och arbetsmarknadsöverenskommelsen från följande dag, den 2 juli.

(Passfriheten slopas i Norden när Schengenavtalet börjar tillämpas den 1 mars 2001. Nordborna blir tvungna att ta med sig passet när de reser till andra nordiska länder. Skälet till "passtvånget" är att EU:s regler för registrering av utlänningar ska tillämpas. Reglerna säger att den som befinner sig utomlands ska kunna legitimera sig med en handling där nationaliteten står utskriven, dvs som i forna Sovjetunionen. anm. 001025)

För Sverige och Finland låg rationaliteten i fördragen i det faktum att Sverige behövde arbetskraft och i att det var socialt och politiskt viktigt för Finland att minska den tidvis stora arbetslösheten. Även om den fulla sysselsättningen i Sverige och dito svårigheterna i Finland hörde till de sociala krafter som under efterkrigsdecennierna starkast skapade en dragning till Sverige och bortstötning från Finland fanns det andra viktiga samhällsfaktorer som bostadsbristen.

Slopandet av passtvånget vid flyttning skapade svårigheter att inregistrera utvandring och flyttningar för åren 1954-69. Skattningar kan dock göras. Bl a har Majava beräknat invandringen till Sverige och återflyttningen från Sverige samt nettoinvandringen till Sverige för åren 1946-81. Det framgår av Majavas resultat att den proportionellt minsta återflyttningen till Finland fanns bland dem som flyttade till Sverige åren 1946-50. Bland den första kohorten av de till Sverige utvandrade fanns också flera av politiska skäl och oro flyttade. Bland utvandrarna under 40- och 50-talen var utflyttade från Finlands kuststäder och från den svenskspråkiga befolkningen mycket starkt representerade. Finnäs har kommit fram till att utvandringen av svenskspråkiga under perioden 1950-70 sannolikt översteg 60 000 personer, vilket är ca 20 procent av de då utflyttade. Han beräknar också att de svenskspråkigas benägenhet till återflyttning varit avsevärt mindre än de finskspråkigas.

Den våldsammaste utflyttningen från Finland till Sverige inträffade emellertid under slutet av 1960-talet. Då skedde också en förändring av sammansättningen av de utvandrade som alltmer kom från landsbygden i norra Finland. De två överlägset största utflyttningsåren var 1969 och 1970. År 1969 har beräknats att 38 607 och år 1973 41 479 individer utvandrade från Finland till Sverige. Nettoförlusten var något större för år 1969 då 31 749 har beräknats ha stannat i Sverige, medan motsvarande siffra för år 1970 var 30 518 personer. Under dessa två stora utflyttningsår dominerades flyttningsrörelsen av utflyttade från Lapplands, Uleåborgs och Vasa län. Dessa tre län stod för 56,7 procent av emigrationen år 1969 och för 48,3 procent under år 1970.

Den stora utflyttningen från Finland till Sverige under 1960-talet och fram till och med 1970 har ett samband med stora och omvälvande samhällsförändringarna i Finland och Sverige.

1960-talet, ett förändringarnas decennium

Tillväxten var snabb under 1960-talet, men utvecklingen var mycket olika i Finland och Sverige. Sverige hade en mycket stark ekonomisk tillväxt kombinerad med full sysselsättning. Flera samverkande faktorer bidrog till den ovanligt snabba tillväxten. Ett investeringsuppsving gav stimulanseffekter på industrin, liksom invandringen. Det var också särskilt den stora invandringen till Sverige från Finland som gjorde att Sverige i sin expanderande industri kunde undvika direkt brist på arbetskraft. Strukturomvandlingen hade genomförts framgångsrikt. Decenniet präglas av den sk flyttlasspolitiken (AMS eller Alla Måste Söderut) eller stora omflyttningar från landsbygden och norra Sverige till industriorter och städer i södra Sverige. De negativa följdeffekter av detta uppmärksammades knappast i Sverige under den stora tillväxtsboomen på 1960-talet.

Också Finland hade en snabb tillväxt under 1960-talet. Landet var emellertid utsatt för enormt stora strukturförändringar och hade en arbetsmarknad med starka växlingar i sysselsättningen. Åren 1967 och 1968 utmärktes av en mycket hög arbetslöshet, som också blev en viktig bakgrundsfaktor för den rekordartade utvandringen till Sverige under åren 1969 och 1970.

Finland genomgick under 1960- och 1970-talet en av de snabbaste strukturförändringarna i Europa. En flyttningsrörelse från lantbruket och dess binäringar som i de övriga nordiska länderna inträffat tidigare skedde under dessa årtionden med stor snabbhet och häftighet. Ännu år 1960 var hela 36 procent av arbetskraften i Finland sysselsatt i jord- och skogsbruk (Sverige 14 procent). Den höga siffran har till stor del sin förklaring i bosättningen av den i kriget förlorade områdenas befolkning i småbruk, som inte var bärkraftiga i längden. Under åren 1941-50 ökade jordbrukslägenheterna i Finland med ca 120 000 nya enheter. Man har sagt att Finland först på 1960- och 1970-talet blev ett industrialiserat samhälle. Enligt 1980 års folkräkning hörde 9 procent till landets jordbrukarbefolkning, vilket var 13 procent av arbetskraften (Sverige 5 procent).

Flyttningen från jordbruket innebar i Finland en enorm flyttningsrörelse. Den gick inte enbart till Sverige utan också till andra yrken, till städerna och till södra Finland. Förändringarna i näringsstrukturen förändrade i sin tur på ett dramatiskt sätt klasstrukturen i samhället. Den största förändringen låg onekligen däri att lantbruksproletariatet plötsligt nästan helt försvann.

1960- och 1970-talen var för Finlands del inte bara industrialiseringens och den stora utvandringens decennier. Finland förändrades grundligt och blev i fråga om ekonomisk och social utveckling alltmer likt Sverige. Både de sociala frågorna och problematiken av utvandringen blev helt nya under 1980-talet.

Den nya situationen på 1990-talet

I fråga om utvandringen från Finland till Sverige har 1980- och 1990-talet inneburit ett helt nytt läge. Under 1980-talet fram till 1988 var i själva verket återflyttningen till Finland den dominerande. Under 1990-talet har Finland haft en massarbetslöshet som vida överstiger vad man tidigare har upplevt men också Sverige har haft arbetslöshet som gjort det mycket svårt för invandrare att finna lämpliga arbetstillfällen på den svenska arbetsmarknaden. I Finland har den traditionella svenska dragkraften ganska mycket ebbat ut.

Det är också intressant att notera att utvandringen till Sverige, när den förekommer, också till sin struktur förändrat karaktär. Tidigare kom utvandrarna från Finland till huvudsaklig del från arbetarklassen. Under slutet av 1980-talet och början på 1990-talet har en större del av utvandrarna bestått av tjänstemän, studerande och forskare, som ofta från början betraktat sina Sverigevistelser som tillfälliga. Utvandringen håller alltmera på att få en allmäneuropeisk karaktär. De rörligaste är unga människor, som är ganska öppna för möjligheten att flytta mellan olika länder i sökandet efter nya erfarenheter och avancemang.

Under hösten 1994 blev både Sverige och Finland medlemsstater i den europeiska unionen, EU. Till EU:s principer hör friheten för kapital, varor och människor att fritt röra sig mellan de europeiska medlemsländerna. Även om flyttningar mellan Sverige och Finland med säkerhet kommer att förekomma också i framtiden är utvandringsproblemen nya och alltmer alleuropeiska till sin karaktär. Nya former för gränsöverskridning söks intensivt.

Mikael.Reuter@iki.fi

 

 

 

mirror

webmaster Mikael.Reuter@iki.fi  
last update: 2003-01-04. Ms-Frontpage2000. Opt rez 1024x768.