|
|
Finska språkets ställning i det svenska riket Vi bör minnas att "nationalspråken" som sådana är unga företeelser, och produkter av kulturell och politiska faktorer, utan egentligt samband med lingvistiskt verklighet. Att vi t ex i Skandinavien talar om "språken" svenska, danska och norska, återspeglar resultatet av en politisk, historisk och kulturell utveckling, på samma sätt som vi betecknar finskan och karelskan som skilda "språk". Det svenska rike som mot vikingatidens slut och medeltidens början gradvis införlivade de av västliga finska stammar bebodda landområdena var ett löst sammansatt landskapsförbund som genom den nya kristna religionen knutits till den väst- och sydeuropeiska, dvs katolska kulturkretsen. Eftersom kyrkan sedan också under åtskilliga århundraden var den enda fasta organisation som var i stånd att också erbjuda världslig bildning, blev kyrkans överstatliga språk, latin, även språket för den världsliga administrationen, kulturen och det mellanfolkliga umgänget. I sin till folket inriktade verksamhet använde också den katolska kyrkan folkspråket, tvärtemot vad vi vanligtvis får lära oss i lutherska länder. Knappt hade Sveariket konsoliderats förrän den utsattes för ett allt starkare tryck söderifrån. Genom sin överlägsna marina teknologi kom tyskarna att dominera handeln på Östersjön – från mitten av 1300-talet fast organiserade i det mäktiga Hansaförbundet. Tyskarna bidrog till att bygga upp befästa handelscentra som utvecklades till städer med stort ekonomiskt, politiskt, kulturellt och, inte minst, språkligt inflytande. Detta inflytande gav upphov till ett svensk-tyskt blandspråk, som i grunden förändrade det svenska (och danska) språket. Det gamla norröna språkets hela grammatiska struktur rasade samman och utvecklingen mot våra dagars svenska tog sin början. Samtidigt bemängdes språket med tyska lånord, så till den grad att idag bortåt 75 procent av svenskans ordförråd är av tyskt ursprung. (När t ex Esaias Tegnér i dikten "Språken" kallar svenskan för Ärans och hjältarnas språk, är det bara ordet och i satsen som är ursprungligen svenskt. Sammanfattningsvis kan den språkliga situationen i det medeltida svenska riket beskrivas på följande sätt: I landet talades som levande folkspråk svenska (eller snarare ett antal från varandra mer eller mindre avvikande norröna dialekter, bland vilka städernas språk närmast var att likna vid ett plattysk-svenskt blandspråk), finska (eller ett antal östersjöfinska dialekter) – samt i rikets obestämda norra och östra utmarker, lapska/samiska. Tyska (plattyska) talades av stor del av städernas borgerskap och handelsmän och var östersjöområdets lingua franca, och under unionstiden gjorde danskan insteg i förvaltningen. Av dessa användes endast svenska och tyska som skriftspråk. Latinet var kyrkans, undervisningens, den högre kulturens och även förvaltningens dominerande språk. Reformationen och det finska skriftspråkets uppkomst Utvecklingen mot en starkare och mer centraliserad kungamakt medförde också en uppgörelse med kyrkan, som samtidigt skakades av interna lärostrider. Gustav Vasa återupprättade ett politiskt oberoende Sverige, och eftersträvade samtidigt ekonomiskt handlingsfrihet i förhållande till de tyska hansastäderna. Detta lyckades han också, fast vi bör minnas att han även kallats "Lübecks dräng", ty han inledningsvis stöddes ekonomiskt och politiskt av Hansan i kampen mot den dansk-dominerade unionen, som hotade tyskarnas handel i Östersjön. I denna politik passade den lutherska läran in, som i sin politiska tillämpning gjorde konungen till kyrkans överhuvud, och vars ideologi blev ett brukbart instrument för stärkandet av riksenheten. I den östra rikshalvan fick Mikael Agricolas (ca 1510-57, biskop i Åbo) arbete med att till finska översätta delar av Bibeln och kyrkliga handböcker officiell sanktion och uppmuntran. Agricola baserade det skriftspråket på dialekten i Åbotrakten, där förmodligen något av en bildad talspråksform hunnit utvecklas. Medvetet har emellertid vid behov också språkbruket i andra landsänder beaktats, inte minst östfinska dialekter för att skapa en av alla förståelig överdialektal språkform. Det säger sig självt, att språket trots detta står i stark beroende på de svenska, tyska och latinska förlagorna, även om Agricola i ordförrådet sökte undvika onödiga utländska lån och annat främmande gods. Uppenbarligen skapade han själv en mängd också för dagens finska centrala termer, och därmed lade grunden för den puritanska traditionen i finsk språkutveckling. Den första på finska tryckta boken, troligen utgiven 1543, var en enkel ABC-bok (ABC-kiria) innehållande läsningens grunder kompletterade med tio guds bud och ett antal centrala böner. Boken var inte avsedd att brukas av allmogen, utan härur skulle prästerskapet inhämta grunderna i det nya skriftspråket. Denna den finska litteraturens förstling följdes i rask takt av översättningar av en rad bibelböcker, kyrkliga handböcker och det monumentala verket Rucouskiria Bibliasta på hela 875 sidor, och redan år 1548 utkom Se Wsi Testamentti eller Nya testamentet på finska. Agricola hann inte fullborda en fullständig bibelöversättning, utan det skulle dröja till 1642 innan Biblia. Se On: Coco pyhä Ramattu suomexi, hela bibeln på finska utkom, i en för sin tid stor upplaga om 1200 exemplar. Finska språket inom förvaltningen Detta nyskapade finska skriftspråket fick sin största och huvudsakliga användning inom kyrkans krets, men från 1555, då Gustav Vasa den 21 november nedtecknade ett brev på finska, också i viss mån i världsliga administrativa sammanhang. Förvaltningsspråket fortfor att vara svenska i den östra rikshalvan, liksom bildningens latin, men också finskan togs i bruk från 1584 i kungliga kungörelser, plakat och förordningar. Man bör emellertid minnas, att kungörelserna in på 1700-talet inte var avsedda att direkt läsas av allmogen, utan de riktade sig till prästerskapet för att från predikstolen uppläsas. Också rättsväsendets språk var svenska, även om talrika gamla svenska lånord från rättskipningens område i finskan liksom inströdda finska yttranden i domstolsprotokoll vittnar om att finska språket kom till muntlig användning i förhandlingarna. Vikten av att få en lagtext på finska uppmärksammades tidigt. Redan på 1580-talet förelåg en översättning av Kristoffers landslag, följd av ytterligare översättningar från 1601 och 1648. Även Magnus Erikssons stadslag översattes ungefär samtidigt. Dessa översättningar trycktes emellertid aldrig. Till skillnad från den världsliga lagstiftningen utkom dock 1686 års kyrkolag redan två år senare på finska, Kircko-Laki ja Ordningi. Prästens skyldighet att i sin predikoverksamhet använda ett av folket begripligt språk inskärptes i lagen. Den kanske viktigaste maktformen under stormaktstiden var armén. Eftersom den till sin huvudbeståndsdel var en bondehär, användes av naturliga (och tvingande) skäl också den finska bondens språk som kommandospråk, vilket även officerare av främmande extraktion fick lära sig. De rådande förhållandena inom den civila rättskipningen ledde till upprepade klagomål från den finska allmogen, framför allt under 1700-talet, då också rättegångsförfarandet alltmer övergick till handläggning av skriftliga dokument. Vid 1731 års riksdag anhöll man således, att det åtminstone skulle finnas edsvurna translatorer vid varje domsaga, men kravet avvisades med hänvisning till medelbrist. När 1734 års lag stadfästs och utkommit begärde man, att den skulle översättas till finska, och 1736 igångsattes arbetet, men arbetet blev liggande. Lagtexten Ruotsin Waldacunnan Laki utkom äntligen år 1759, utan att officiellt likställas med den svenska grundtexten. Den gustavianska erans grundlagar publicerades emellertid omedelbart också på finska (Hallitus-Muoto, 1772, och Yhdistyxen- ja Wakuutuxen Achti, 1789), vilka ju i Finland kom att förbli i kraft till år 1919. Finska språket vid riksdagarna De finska landskapen hade rätt att på jämlika villkor delta i riksdagens arbete. De stora avstånden, de svåra kommunikationsförhållandena och de dryga kostnaderna gjorde emellertid att i synnerhet de finska bönderna i regel var underrepresenterade. När under frihetstiden riksdagarnas reella inflytande ökade och också det finska deltagandet blev livligare kom också språkfrågan att diskuteras. För de högre stånden utgjorde språket inte något problem, men i bondeståndet fanns ledamöter som inte förstod svenska. Krav började resas på att de finska ledamöterna skulle få en fast finskkunnig sekreterare och 1734 krävde man också en tolk. Under hot om rättegång fick kraven återtas, vilka även annars avvisades. 1771 användes finska för första gången officiellt i bondeståndet av karelaren Kuittinen, vars brandtal resulterade i att bondeståndet fann det rimligt att anställa en finsk tolk. Kyrkan fungerade som kronans utsträckta hand att göra allmogen lydig överhögheten genom hotelser om kärselden och derivater i himlariket. Metoden var att lagvägen utesluta alla som inte underkastade den enda rätta läran och dess påbud. År 1562 stadgades att den som för första gången skulle motta nattvarden åtminstone skulle kunna budorden, fader vår och trosbekännelsen. Och om du inte mottog nattvarden, var du en icke-person, du existerade inte och hade inte några rättigheter. År 1686 fastslog kyrkolagen kaplanernas och klockarnas plikt att "med all flit och trohet driva barnaläran", och detta med folkspråket. År 1666 utgav den västmanländske rusthållarsonen Johan Gezelius d ä (biskop i Åbo) Yxi paras lasten tavara, som förutom ABC-bok innehöll Luthers lilla katekes. Arbetet var det första i sitt slag efter Agricolas pionjärarbete, fick en oerhörd verkan och kom att i över tvåhundra år utgöra en av hörnstenarna för folkbildningsarbetet i Finland. Boken utkom i sammanlagt 123 upplagor, den sista 1889. Man bör emellertid minnas att undervisningen knappast syftade till en läskunnighet i modern mening, utan det var fråga om att bibringa förmåga till mödosam högläsning, som kontrollerades vid de regelbundet återkommande husförhören. Först mot slutet av 1700-talet började också krav på skrivkunnighet att uppställas. Den egentliga skolundervisningen handhades av städernas trivialskolor, pedagogier och gymnasier. Först mot slutet av 1600-talet inrättades de första landsbygdsskolorna i Finland. Antalet läroinrättningar var dock litet, och mot slutet av den svenska tiden fanns i Finland ett gymnasium (i Borgå), åtta trivialskolor och tio pedagogier. I samtliga dessa skolor var latinet undervisningsspråk, för att på 1700-talet bytas ut mot svenska. Finska användes i någon mån som hjälpspråk i de lägre klasserna, och i Åbo katedralskola lästes bönerna ibland på finska. Vid Borgå gymnasium började man på 1700-talet läsa ur den finskspråkiga bibeln vid morgonandakterna på onsdagar och lördagar. Mot bakgrunden av ovan beskrivna förhållanden är det naturligt att grogrunden för en finskspråkig litteratur var mager. Det saknades helt enkelt avnämare. Före Stora ofreden utgjorde finska språkets andel av den tryckta produktionen ungefär 10 procent (svenskan 30 % och latinet 60 %), och efter 1721 ca 20 procent (svenska 40 %, latin 40 %). Ser man till absoluta tal utkom under den svenska tiden (till 1809) sammanlagt ca 1950 finskspråkiga tryckalster, av vilka dock endast 174 var böcker i egentlig mening (minst 16 sidor). Ca 80 procent av texterna hade religiöst innehåll. Spridningen av böcker inskränkte sig också länge till de högsta stånden. Först under 1700- och framförallt 1800-talet började boken i takt med ökande läskunnighet nå ut till borgerskapet och allmogen. Den första på finska utgivna diktsamlingen med världsligt innehåll utgörs av 12 smådikter avfattade på den finska folkdiktningens traditionella versmått, runometern, som Gabriel Calamnius utgav år 1755 under titeln Wähäinen Cocous Suomalaisista runoista. Den första originalromanen på finska utkom först år 1864. Vem? År 1705 började almanackan utges på finska av matematikprofessorn Tammelin. När Anders Lizelius år 1775 försökte ge ut en finskspråkig tidning, Suomenkieliset Tieto-Sanomat, fick han ge upp företaget efter knappt ett år i brist på prenumeranter.
Finska språket i den vetenskapliga världen Av största betydelse för rekryteringen av finskkunniga präster och tjänstemän blev inrättandet av Åbo akademi år 1640. Akademin hade under sitt första år 186 studenter, av vilka 96 var hemmahörande i Finland och 69 kom från Sverige. Under 1600-talet studerade sammanlagt 4702 studenter vid lärosätet, av vilka 64 procent kom från Finland och 29 procent från Sverige. Återstoden kom främst från de baltiska provinserna. Flertalet studenter var prästsöner. Adeln sökte sig i stor utsträckning utomlands, och borgarståndets andel var bara ca 14 procent och bondeståndets under 10 procent. Ungefär hälften av akademins professorer kom före 1700 från Sverige, varefter de finska ökar så att 1808 var alla akademins 15 professorer hemmahörande i Finland. Resultatet av akademins arbete kan avläsas i att medan under 1600-talet ca 40 procent av de högre ämbetsmännen i Finland rekryterades från den egna landsdelen, hade andelen stigit till 60 procent år 1700. Det första formella insteget vid Åbo akademi fick finska språket år 1767, då en oavlönad docentur i ämnet inrättades. Som undervisningsspråk fortfor man emellertid att använda latin och från mitten av 1700-talet svenska. Först år 1864 erkändes finskan som undervisningsspråk vid universitet, men då utgjorde ju Finland sedan länge en egen politisk enhet. Stormaktstidens språkförhållanden I riket talades under dess största utsträckning närmare tjugotalet olika språk, men språket var inte det som höll staten samman, utan snarare enigheten i religion och troheten till härskaren. Om det fanns något språk som kunde kallas lingua franca var det tyska snarare än svenska. I riket vidtogs planmässiga och hårdföra försvenskningsåtgärder gentemot danskan och norskan, och mot bruket av ryska bland de finska folken i Ingermanland och Karelen som en kamp mot den ortodoxa kyrkan. Svenska och tyska var de viktigaste statsspråken och de enda som användes i ett brett spektrum av samhällsfunktioner. Latinet var det viktigaste lärdomsspråket och instrumentet för det mellanfolkliga, vetenskapliga och diplomatiska umgänget, även om också tyskan och franskan började göra sig alltmer gällande i dessa funktioner. Tendenser till en språklig försvenskning också av de finsktalande områdena gjorde sig gällande framför allt från 1700-talet, inspirerade av kontinentala idéer, men ledde inte till konkreta åtgärder. Den språkliga situationen mot slutet av den gemensamma tiden karakteriserar Huovinen (1986) som en diglossi, dvs de båda språken levde sida vid sida med klart åtskilda, i viss mån varandra kompletterande samhällsfunktioner. En officiell tvåspråkighet i nutida (ex finländsk) mening stod man helt främmande för. Användningen av finskan och svenskan dikterades i första hand av praktiska motiv. Språket utgjorde inte heller grogrund för de separatistiska tendenser, som gjorde sig gällande i Finland under 1700-talet, utan det var först den politiska skilsmässan från Sverige som skapade betingelser för en på språket uppbyggd identitet i Finland.
|
webmaster Mikael.Reuter@iki.filast update: 2003-01-04. Ms-Frontpage2000. Opt rez 1024x768. |
